Abessinierns historik

Ingen vet helt säkert varifrån abessiniern härstammar. En av de många teorierna är att abessiniern avlades fram från katter som importerats till Storbritannien under mitten av artonhundratalet från Abessinien (nu Etiopien), som gränsar till Egypten. Dessa katter hade en tydlig likhet med de katter som avbildats på gamla egyptiska målningar och skulpturer. Därför är det många som anser att abessiniern är den direkta avkomman från de heliga egyptiska katterna, och därmed är den äldsta rasen i världen. En annan teori är att brittiska sjömän tog med sig katter hem från Abessinien, som sedan sannolikt parade sig med inhemska katter och gav upphov till tickade katter i England. Ytterligare en teori är att romare tog med sig katter med tickad päls till England under tidig romartid. Långt senare tog kanske kattuppfödare i England vara på anlaget för den vackra tickade pälsen och framavlade en katt med avsikten att skapa en ras som såg ut som den ursprungliga egyptiska katten.

Det man vet med säkerhet är att 1868 förde Sir Robert Napier med sig en katt med tickad päls från Etiopien till Storbritannien. Den kallades Zula och finns bevarad på en litografi. 1871 visades katten upp i London, och något år senare inleddes en vetenskaplig studie av katten. 1882 blev abessiniern godkänd som ras i England, men korsades med brittiskt korthår för att utöka avelsbasen vilket gjorde att den alltmer började likna dessa. Därför strök man benämningen abessinier i början av nittonhundratalet och kallade katter med abessinierteckning för brittisk tickad katt eller för bunny cat. Efter första världskriget försökte man att rekonstruera rasen, och 1929 bildades den brittiska abessinierklubben som fastställde en rasstandard som fortfarande gäller i ett flertal länder. Till Sverige kom de första abessinierna först på nittonhundrafemtiotalet då de importerades från England.

Abessinierns utseende och färger

Det finns en utmärkt beskrivning av abessinierns utseende och färger med foton på AbSolut Kattklubbs hemsida, så jag hänvisar i första hand till denna för detaljerad beskrivning. Där finns även en tabell som visar abessinierns färgnedärvning, vilket är mycket intressant bland annat för att i förväg försöka bestämma vilka färger ens kattungar kommer att ha när dom väl föds.

Men för att ge en kortfattad beskrivning så är abessiniern mediumstor i kroppsbyggnaden, det vill säga varken satt eller spenslig och varken kort eller lång i kroppen. Den ska ge ett elegant intryck, och vara smärt och muskulös. En abessinier väger ungefär 3-5 kilo, där hanarna oftast är större och mer muskulösa medan honorna oftast är mindre, smäckrare och mer graciösa. Abessiniern har långa ben med små tassar, och har en relativt lång svans. Huvudet sett framifrån är lätt hjärtformat med mjuka konturer. Den har stora,uttrycksfulla och lätt snedställda ögon i färgerna bärnsten, gul eller grön. Öronen är ganska stora, är brett ansatta mot huvudet och har rejält med utrymme mellan öronen. Finns det små lodjurstofsar på öronspetsarna så är det en bonus. Pälsen är kort och slät samt mjuk och glansig med tickade hårstrån. Att stråna är tickade betyder att täckhåren i pälsen är smårandig i flera färger, vilket ger intrycket av att pälsen skiftar lite i färg. Abessiniern förekommer i åtta färger- vilt, sorrel, blått och fawn, samt svartsilver, sorrelsilver, blåsilver och fawnsilver.

Abessinierns sätt och lynne

En abessinier är livlig, nyfiken, sällskaplig och älskar som regel att bli gosad med. Dom blir sällan "soffkuddar", inte ens efter det att dom är kastrerade. Allrahelst kastrerade hannar är lekfulla långt upp i gamla år. Abessiniern vill alltid veta vad som pågår, och att ha en svans av abyssar efter sig när man rör sig i lägenheten hör till vanligheterna. Dom är lättlärda, och är duktiga på att fostra sin människa till att bli den perfekta kattuppassaren. Hörseln är excellent, att kylskåpet öppnas eller att locket till skinkförpackningen tas av kan dom höra på flera hundra meters håll. Får abessiniern gå ut så kommer den att visa upp sina utmärkta jägaregenskaper på din matta eller under din säng så ofta den får tillfälle, för att äta upp bytet är inte lika intressant som att fånga det. Trots allt så finns det ju utsökt burkmat/skinka/torrfoder att äta, så varför göra sig besväret med att faktiskt äta upp det man fångat. Abessiniern kan vara pratsam, men det är mycket olika från individ till individ, och är ingenstans i närheten av till exempel siamesens notoriska pratsamhet. Eftersom abessiniern är en så social katt avskyr den oftast att vara ensam, och jag rekommenderar starkt att ha minst en katt till som sällskap. Om det sedan är en annan raskatt eller en huskatt har ingen betydelse för abessiniern, så länge den andra katten vill vara med på bus och äventyrligheter. Varmaste platsen i huset har abessiniern oftast reserverat för sig själv, men på nåder kan bästa kompisen få vara med och dela.

Abessiniern är helt enkelt en mycket trevlig, intressant katt med fart i, och som dessutom är grymt beroendeframkallande!!

 

Källor för abessinierhistorik:
AbSolut Kattklubbs hemsida. http://www.absolutkattklubb.se
Aniwa förlag. 2003. Royal Canin Kattencyklopedi.
Jay, Roni. 2000. The Kingdom of the Cat.
Matthiessen, Rina. 2000. Kattraser A-Ö.
Sveraks hemsida. http://www.sverak.se. Rasinfo om abessinier.
Taylor, David. 1993. Bonniers stora bok om katter.

© Celina Jacobson, 2009-09-20
http://www.moonstrucks.se